Jag är en ensamstående mamma född 1974 som nyss fått diagnosen aspergers syndrom. Utåt sett är jag som alla andra. Jag arbetar, tar hand om mina barn, går på barnkalas och umgås med vänner. Inuti fungerar jag dock lite annorlunda än de flesta andra och har svårigheter som jag under många år gjort allt för att dölja. För vem vill egentligen erkänna att man inte förstår sig på människor?