MODESNURREN
Modevärlden är verkligen galen tycker jag. Jag har alltid haft lite egen stil. Det är klart att man påverkas en del av det utbud som finns, när man ska handla kläder, men jag väljer oftast bort det mest trendiga och extrema som vanligtvis är omodernt innan jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag har heller aldrig varit mycket för att gå i affärer bara för att titta. Kan jag slippa så går jag inte i affärer alls utan handlar via nätet istället.
Jag har en hel del kläder från H&M och Ellos/josefsons till exempel, men vaddå kanske du tänker. Det är ju verkligen mainstream och inget eget direkt. Saken är den att jag när jag handlar kläder därifrån så köper jag i princip bara basplagg, enfärgade tröjor, linnen och tights osv plus enstaka roliga plagg eller annat som passar min stil. Resten syr jag gärna själv för då får jag det precis som jag vill ha det, alternativt köper det på någon rolig alternativ affär i Stockholm om jag har vägarna förbi där eller på någon marknad eller kanske på någon festival.
Jag är en sådan som när jag hittar något som jag gillar, då har jag det tills det faller i bitar och ej går att använda mer. Jag har till exempel ett par favoritbyxor som jag sydde för snart 10 år sedan som jag fortfarande älskar och peppar peppar, än håller de ihop också. Jag har svårt att skiljas från saker jag tycker om överhuvudtaget. Det gäller inte bara kläder. Därför har jag så svårt att förstå mig på människor som mer eller mindre byter ut sin garderob så fort det kommer något nytt. Själv kan jag gråta när mina favoritskor måste gå hädan och gå i graven på soptippen.
Modehetsen som råder i vårt samhälle lär förmodligen bidra rätt rejält till att vår jord kommer gå under på grund av föroreningar, resursslöseri och utarmning av tredje världen. Miljömässigt är också hela modekarusellen ett megafiasko.
Eftersom jag liksom håller stilen oavsett vad modevärlden säger så är jag ibland djävligt ute och ibland lite halvinne, beroende på hur modet ser ut för tillfället. Faktum är väl att jag aldrig varit mer inne än jag är nu, på ett alternativt sätt så att säga. Så hur ska man då beskriva min stil egentligen. Tja. Jag är en rocktjej kan man säga. Med lite sportiga inslag och lite egna påhitt. Grunden i min stil är väl fashioncore, eller emostilen om man så vill. Jag gillar tighta kläder, mycket svart, en del cerise, lila och lite vitt och rött, korta kjolar, tighta jeans eller utsvängda, huvtröjor, gympaskor och palestinasjal.
Jaha men sådana går det ju tjugo på dussinet när man kollar in ungdomar kanske du tycker. Jovisst, den stilen är rätt inne bland de alternativa ungdomarna och jag smälter ibland in lite väl mycket bland eleverna på skolan, men saken är den att jag har ju haft samma stil mer eller mindre i snart två decennier och det var långt innan någon hade någon som helst aning om vad emo var över huvud taget. På den tiden tillhörde jag syntharna. Gick också under benämningen svartrockare för att jag hade extremt mycket svart och sjuttiotalsflummare för mina hemsydda utsvängda jeans. Och jag snackar inte bootcut nu, utan rejält utsvängda byxor ifall du undrar.
Summa summarum. Jag gillar verkligen kläder, om de är mjuka sköna och snygga, men jag gillar verkligen inte modehysterin. Kan inte alls identifiera mig med den extremt opersonliga ytlighet som präglas av mottona "slit och släng" och "mycket vill ha mer". Jag kan inte heller känna igen mig själv i de extremt feminina, blonda översminkade tjejer som med stilettklackar och handväskan i högsta hugg ska övertyga mig att bli en av dem. Handväska förresten. Ge mig fotboja lika gärna. Vad är det för djävla påhitt? Nej tack! Hellre dör jag än använder handväska. Okej kanske jag överdrev en aning, men bara lite. Jag fick en handväska i julklapp av min farmor när jag var tretton. Jag började gråta för jag trodde att jag var tvungen att använda den. HAHA. Idag kan jag skratta åt det, men då var jag verkligen knäckt. Jag såg livet passera revy när jag öppnade paketet. Helt klart en av de värsta jularna hittills i mitt liv. Tjingeling
Jag har en hel del kläder från H&M och Ellos/josefsons till exempel, men vaddå kanske du tänker. Det är ju verkligen mainstream och inget eget direkt. Saken är den att jag när jag handlar kläder därifrån så köper jag i princip bara basplagg, enfärgade tröjor, linnen och tights osv plus enstaka roliga plagg eller annat som passar min stil. Resten syr jag gärna själv för då får jag det precis som jag vill ha det, alternativt köper det på någon rolig alternativ affär i Stockholm om jag har vägarna förbi där eller på någon marknad eller kanske på någon festival.
Jag är en sådan som när jag hittar något som jag gillar, då har jag det tills det faller i bitar och ej går att använda mer. Jag har till exempel ett par favoritbyxor som jag sydde för snart 10 år sedan som jag fortfarande älskar och peppar peppar, än håller de ihop också. Jag har svårt att skiljas från saker jag tycker om överhuvudtaget. Det gäller inte bara kläder. Därför har jag så svårt att förstå mig på människor som mer eller mindre byter ut sin garderob så fort det kommer något nytt. Själv kan jag gråta när mina favoritskor måste gå hädan och gå i graven på soptippen.
Modehetsen som råder i vårt samhälle lär förmodligen bidra rätt rejält till att vår jord kommer gå under på grund av föroreningar, resursslöseri och utarmning av tredje världen. Miljömässigt är också hela modekarusellen ett megafiasko.
Eftersom jag liksom håller stilen oavsett vad modevärlden säger så är jag ibland djävligt ute och ibland lite halvinne, beroende på hur modet ser ut för tillfället. Faktum är väl att jag aldrig varit mer inne än jag är nu, på ett alternativt sätt så att säga. Så hur ska man då beskriva min stil egentligen. Tja. Jag är en rocktjej kan man säga. Med lite sportiga inslag och lite egna påhitt. Grunden i min stil är väl fashioncore, eller emostilen om man så vill. Jag gillar tighta kläder, mycket svart, en del cerise, lila och lite vitt och rött, korta kjolar, tighta jeans eller utsvängda, huvtröjor, gympaskor och palestinasjal.
Jaha men sådana går det ju tjugo på dussinet när man kollar in ungdomar kanske du tycker. Jovisst, den stilen är rätt inne bland de alternativa ungdomarna och jag smälter ibland in lite väl mycket bland eleverna på skolan, men saken är den att jag har ju haft samma stil mer eller mindre i snart två decennier och det var långt innan någon hade någon som helst aning om vad emo var över huvud taget. På den tiden tillhörde jag syntharna. Gick också under benämningen svartrockare för att jag hade extremt mycket svart och sjuttiotalsflummare för mina hemsydda utsvängda jeans. Och jag snackar inte bootcut nu, utan rejält utsvängda byxor ifall du undrar.
Summa summarum. Jag gillar verkligen kläder, om de är mjuka sköna och snygga, men jag gillar verkligen inte modehysterin. Kan inte alls identifiera mig med den extremt opersonliga ytlighet som präglas av mottona "slit och släng" och "mycket vill ha mer". Jag kan inte heller känna igen mig själv i de extremt feminina, blonda översminkade tjejer som med stilettklackar och handväskan i högsta hugg ska övertyga mig att bli en av dem. Handväska förresten. Ge mig fotboja lika gärna. Vad är det för djävla påhitt? Nej tack! Hellre dör jag än använder handväska. Okej kanske jag överdrev en aning, men bara lite. Jag fick en handväska i julklapp av min farmor när jag var tretton. Jag började gråta för jag trodde att jag var tvungen att använda den. HAHA. Idag kan jag skratta åt det, men då var jag verkligen knäckt. Jag såg livet passera revy när jag öppnade paketet. Helt klart en av de värsta jularna hittills i mitt liv. Tjingeling
Kommentarer
Trackback
