TANKEVÄCKANDE TEATER
Idag var vi med våra elever på en teater, som berörde mig väldigt starkt. Den handlade om hur det är att leva med funktionshinder av olika slag. Om utanförskap, ensamhet och missförstånd gällande funktionshinder och om hur det är att vara barn och gå i vanlig klass med barn utan funktionshinder. Jag kunde känna igen mig själv i vissa delar även om det inte var någon karaktär som hade precis de svårigheter som jag har, så var det ändå vissa saker som jag kände igen från min egen skoltid. Jag hade ju inte fått min diagnos när jag gick i skolan och därför fanns det heller ingen förståelse för att upplevde vissa saker som svåra eller jobbiga.
Efter teatern var jag helt slut. Det var så mycket som jag förträngt från min egen skoltid som kom upp till ytan. Men naturligtvis var jag tvungen att ha lektioner som vanligt i alla fall efter lunch, så när jag väl fick gå hem var jag så trött att jag bara ville gå hem och lägga mig. Ont i huvudet hade jag också, så ikväll blir det definitivt att gå och lägga sig tidigt som gäller, så jag orkar gå upp imorgon.
Idrotten var riktigt jobbig när jag gick i skolan och lagspel var allra värst såklart. Eftersom jag har svårt att samspela med andra och svårt att läsa spelet så var jag mest i vägen när vi spelade bollspel. Jag minns att jag blev ruggigt stressad och ångestfylld då. Inte blev det bättre av att jag hade usla idrottslärare som aldrig förstod problemet och som dessutom föredrog bollspel framför alla andra aktiviteter som man kunde utföra på egen hand. Min stora brist på snabbhet gjorde naturligtvis inte saken bättre och jag var väl aldrig så lycklig som när jag slutade gymnasiet och insåg att jag aldrig mer behövde delta i liknande övningar. Min strategi var alltid att springa och försöka vara så aktiv som möjligt, men samtidigt hålla mig ur vägen så mycket som möjligt. Jag blev rätt bra på det och eftersom jag var bra på sådana aktiviteter som löpning, redskapgymnastik och simning så fick jag rätt bra betyg i idrott i alla fall, trots mina brister i lagspel.
Överhuvudtaget var tonårstiden ett djävla mörker av ensamhet. Jag har visserligen alltid trivts med att vara ensam, men i tonåren var det tungt, för då ville man ju vara som alla andra och att då inte fatta alls vad de andra snackade om eller hur man skulle vara det var ju skitjobbigt. Jag vara så sen med allt så jag var aldrig på samma nivå som de andra. När tjejkompisarna i sjuan hängde på stan och spanade på killar, tjuvrökte och tog sin första fylla satt jag fortfarande hemma och byggde lego och sydde dockkläder. När jag blev kysst första gången när jag var 16 tyckte jag att det var skitäckligt och då satt mina jämnåriga klasskamrater och diskuterade olika preventivmedel, vilket jag såklart inte fattade ett jota av.
I klassrummet var jag en av de bästa, men i korridoren var jag den tysta observatören som upplevde mig själv som ett ufo som hamnat på fel planet. Som tur är har jag ändå haft väldigt lätt för mig så för varje år lär jag mig mer och mer om hur jag förväntas vara och bete mig, så för varje år som går blir jag nog mer och mer "normal", eller uppfattas som så i alla fall. Tack och lov att jag begåvats med en intelligens över det normala!
Hur som helst så har jag helt klart konstaterat att det är grym fördel att vara vuxen jämfört med att vara barn. Jag kan ju faktiskt välja bort en hel del som inte passar mig. Jag har intressevänner, som jag själv väljer när jag vill träffa. Jag arbetar med mina intressen och jag slipper skolidrotten. Tack och lov. Tjingeling.
Efter teatern var jag helt slut. Det var så mycket som jag förträngt från min egen skoltid som kom upp till ytan. Men naturligtvis var jag tvungen att ha lektioner som vanligt i alla fall efter lunch, så när jag väl fick gå hem var jag så trött att jag bara ville gå hem och lägga mig. Ont i huvudet hade jag också, så ikväll blir det definitivt att gå och lägga sig tidigt som gäller, så jag orkar gå upp imorgon.
Idrotten var riktigt jobbig när jag gick i skolan och lagspel var allra värst såklart. Eftersom jag har svårt att samspela med andra och svårt att läsa spelet så var jag mest i vägen när vi spelade bollspel. Jag minns att jag blev ruggigt stressad och ångestfylld då. Inte blev det bättre av att jag hade usla idrottslärare som aldrig förstod problemet och som dessutom föredrog bollspel framför alla andra aktiviteter som man kunde utföra på egen hand. Min stora brist på snabbhet gjorde naturligtvis inte saken bättre och jag var väl aldrig så lycklig som när jag slutade gymnasiet och insåg att jag aldrig mer behövde delta i liknande övningar. Min strategi var alltid att springa och försöka vara så aktiv som möjligt, men samtidigt hålla mig ur vägen så mycket som möjligt. Jag blev rätt bra på det och eftersom jag var bra på sådana aktiviteter som löpning, redskapgymnastik och simning så fick jag rätt bra betyg i idrott i alla fall, trots mina brister i lagspel.
Överhuvudtaget var tonårstiden ett djävla mörker av ensamhet. Jag har visserligen alltid trivts med att vara ensam, men i tonåren var det tungt, för då ville man ju vara som alla andra och att då inte fatta alls vad de andra snackade om eller hur man skulle vara det var ju skitjobbigt. Jag vara så sen med allt så jag var aldrig på samma nivå som de andra. När tjejkompisarna i sjuan hängde på stan och spanade på killar, tjuvrökte och tog sin första fylla satt jag fortfarande hemma och byggde lego och sydde dockkläder. När jag blev kysst första gången när jag var 16 tyckte jag att det var skitäckligt och då satt mina jämnåriga klasskamrater och diskuterade olika preventivmedel, vilket jag såklart inte fattade ett jota av.
I klassrummet var jag en av de bästa, men i korridoren var jag den tysta observatören som upplevde mig själv som ett ufo som hamnat på fel planet. Som tur är har jag ändå haft väldigt lätt för mig så för varje år lär jag mig mer och mer om hur jag förväntas vara och bete mig, så för varje år som går blir jag nog mer och mer "normal", eller uppfattas som så i alla fall. Tack och lov att jag begåvats med en intelligens över det normala!
Hur som helst så har jag helt klart konstaterat att det är grym fördel att vara vuxen jämfört med att vara barn. Jag kan ju faktiskt välja bort en hel del som inte passar mig. Jag har intressevänner, som jag själv väljer när jag vill träffa. Jag arbetar med mina intressen och jag slipper skolidrotten. Tack och lov. Tjingeling.
Kommentarer
Trackback
