Jippie!
Jag fick ett nytt schema häromdagen och det var det bästa jag haft någonsin. Äntligen kommer jag och barnen kunna ha samma tider varje morgon. Om jag trodde på gud skulle jag tacka honom nu, men jag tackar schemaläggaren och rektorn istället. ;)
Anledningen till att jag nu kan lägga samma starttid varje morgon är att jag för första gången sedan jag började jobba 2001 har möjlighet att gå hem tidigare flera dagar i veckan. Jag har inget alls emot att vissa dagar blir längre och andra kortare, men morgnarna blir bara katastrof om det blir olika rutiner varje dag.
Vissa dagar har jag varit helt slut redan innan jag kommit till jobbet för att morgonen inte har funkat så som den skulle. Det tar inte många sekunder innan stressen slår till, paniken stiger och adrenalinet pumpar. Och när jag blir stressad så påverkas såklart barnen och så tar det ännu längre tid innan man blir klar och efter sju sammanbrott och en bedrövelse så kommer man äntligen iväg, svettig och sen och totalt utpumpad. Det förstår vem som helst att detta inte är nån bra start på en dag.
Sovmorgon det är bra då eller? NEJ!!! Sovmorgon funkar absolut inte. Har jag sovmorgon hinner jag börja med något och då blir jag ännu senare för då glömmer man så lätt bort tiden eller så mår jag dåligt över att jag inte hinner klart det som jag påbörjat. För barnen är det detsamma. Att åka iväg tidigt fungerar absolut bäst, såväl för barnen som för mig.
Att bli avbruten är förresten en klart störande stressfaktor för mig, men eftersom jag har barn har jag övat väldigt mycket på mitt tålamod på detta. Jag törs dock inte riktigt göra det som jag tycker är allra roligast när barnen är med. Dels så går det inte så bra, dels så är det allra värst att bli avbruten när man gör något riktigt kul och dessutom så går jag så himla lätt in i mig själv när jag gör något riktigt kul och då varken hör eller ser jag särdeles mycket vad som händer runtikring, vilket vore synnerligen ansvarslöst då jag har två barn att se efter.
Mitt behov av ensamhet ligger helt klart på minus sedan några år tillbaka. Detta har gjort att jag förvandlats till något av en "nattuggla", trots att jag egentligen är en morgonmänniska. Den bästa tiden jag vet är när barnen har somnat och jag får vara helt för mig själv och tystnaden är så kompakt att den går att ta på. Jag vördar dessa stundar så mycket att jag gärna drar ut på dem alltför länge, på bekostnad av sömnbehovet förstås. Inte alls bra naturligtvis, men jag har blivit bättre på at sova ikapp emellanåt i alla fall. Vissa dagar händer det att jag går och lägger mig samtidigt som barnen och sover tio timmar utan problem.
Nej, nu är det antagligen bäst att jag avslutar det här, så att jag kan påbörja mina kvällsrutiner och komma i säng i anständig tid ikväl,l så att jag blir en trevlig mamma imorgon, när mina barn vaknar och vill ha min uppmärksamhet. Tjingeling.
Anledningen till att jag nu kan lägga samma starttid varje morgon är att jag för första gången sedan jag började jobba 2001 har möjlighet att gå hem tidigare flera dagar i veckan. Jag har inget alls emot att vissa dagar blir längre och andra kortare, men morgnarna blir bara katastrof om det blir olika rutiner varje dag.
Vissa dagar har jag varit helt slut redan innan jag kommit till jobbet för att morgonen inte har funkat så som den skulle. Det tar inte många sekunder innan stressen slår till, paniken stiger och adrenalinet pumpar. Och när jag blir stressad så påverkas såklart barnen och så tar det ännu längre tid innan man blir klar och efter sju sammanbrott och en bedrövelse så kommer man äntligen iväg, svettig och sen och totalt utpumpad. Det förstår vem som helst att detta inte är nån bra start på en dag.
Sovmorgon det är bra då eller? NEJ!!! Sovmorgon funkar absolut inte. Har jag sovmorgon hinner jag börja med något och då blir jag ännu senare för då glömmer man så lätt bort tiden eller så mår jag dåligt över att jag inte hinner klart det som jag påbörjat. För barnen är det detsamma. Att åka iväg tidigt fungerar absolut bäst, såväl för barnen som för mig.
Att bli avbruten är förresten en klart störande stressfaktor för mig, men eftersom jag har barn har jag övat väldigt mycket på mitt tålamod på detta. Jag törs dock inte riktigt göra det som jag tycker är allra roligast när barnen är med. Dels så går det inte så bra, dels så är det allra värst att bli avbruten när man gör något riktigt kul och dessutom så går jag så himla lätt in i mig själv när jag gör något riktigt kul och då varken hör eller ser jag särdeles mycket vad som händer runtikring, vilket vore synnerligen ansvarslöst då jag har två barn att se efter.
Mitt behov av ensamhet ligger helt klart på minus sedan några år tillbaka. Detta har gjort att jag förvandlats till något av en "nattuggla", trots att jag egentligen är en morgonmänniska. Den bästa tiden jag vet är när barnen har somnat och jag får vara helt för mig själv och tystnaden är så kompakt att den går att ta på. Jag vördar dessa stundar så mycket att jag gärna drar ut på dem alltför länge, på bekostnad av sömnbehovet förstås. Inte alls bra naturligtvis, men jag har blivit bättre på at sova ikapp emellanåt i alla fall. Vissa dagar händer det att jag går och lägger mig samtidigt som barnen och sover tio timmar utan problem.
Nej, nu är det antagligen bäst att jag avslutar det här, så att jag kan påbörja mina kvällsrutiner och komma i säng i anständig tid ikväl,l så att jag blir en trevlig mamma imorgon, när mina barn vaknar och vill ha min uppmärksamhet. Tjingeling.
Kommentarer
Trackback
