SÅ FRUKTANSVÄRT TRÖTT
Jaha, så har jag lyckats igen. En helg med alldeles för mycket på schemat, vilket alltid ger samma resultat. En oändligt tung trötthet som tynger mig mer än den borde. Att jag aldrig lär mig! Jag behöver ju vila på helgerna för att orka med vardagen när den kommer, men det är så lätt, så lätt att bara planera in den ena aktiviteten efter den andra utan att reflektera över konsekvenserna förrän det är för sent.
Jag tackade i alla fall nej till klädträff hos en kompis och vi hoppade över badhuset, som vi brukar åka till varje helg, men vi for på barnens dag hos mamma igår och jag sorterade om i förrådet, var på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen och var ner till skolan och jobbade lite idag. Mycket intryck blev det. Barnens dag var värst såklart. Ett gytter av familjer, köer till allt och en massa ljud och skrik hela tiden. Efter knappt två timmar bröt min son ihop och jag var bara glad att ha fått en anledning att åka därifrån. Han är som mig. Han orkar inte heller för många intryck på en gång. Troligtvis kommer han också få en aspergerdiagnos. I alla fall är utredning på gång. Han har stått på väntelista i snart ett år så i november är det dags.
Ibland beundrar jag folk som kan sitta timme ut och timme in och bara pilla naveln eller se på tv. Ibland irriterar jag mig på dem, eftersom jag tycker de är lata. Jag är inte bra på att koppla av. Läsning kan få mig ner i varv, liksom måleri eller teckning, men jag tillåter inte mig själv att göra detta förrän allt på min lista är klart och alltför ofta hinns det inte med någon rekreation utöver punkterna på mina oändliga listor. Jag ser på den här stunden vid bloggen som en stund för eftertanke och reflektion över vad jag gör med mitt liv och vad jag vill göra av det. Förändring är oftast inte något som jag gillar direkt, men vissa förändringar är av nöden tvungna om jag inte ska jobba ihjäl mig inom en snar framtid, så därför tänker jag försöka ge mig själv lite tid då och då, för att tänka på, förbereda och genomföra vissa förändringar hos mig själv, men nu sovdags. Tjingeling.
Jag tackade i alla fall nej till klädträff hos en kompis och vi hoppade över badhuset, som vi brukar åka till varje helg, men vi for på barnens dag hos mamma igår och jag sorterade om i förrådet, var på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen och var ner till skolan och jobbade lite idag. Mycket intryck blev det. Barnens dag var värst såklart. Ett gytter av familjer, köer till allt och en massa ljud och skrik hela tiden. Efter knappt två timmar bröt min son ihop och jag var bara glad att ha fått en anledning att åka därifrån. Han är som mig. Han orkar inte heller för många intryck på en gång. Troligtvis kommer han också få en aspergerdiagnos. I alla fall är utredning på gång. Han har stått på väntelista i snart ett år så i november är det dags.
Ibland beundrar jag folk som kan sitta timme ut och timme in och bara pilla naveln eller se på tv. Ibland irriterar jag mig på dem, eftersom jag tycker de är lata. Jag är inte bra på att koppla av. Läsning kan få mig ner i varv, liksom måleri eller teckning, men jag tillåter inte mig själv att göra detta förrän allt på min lista är klart och alltför ofta hinns det inte med någon rekreation utöver punkterna på mina oändliga listor. Jag ser på den här stunden vid bloggen som en stund för eftertanke och reflektion över vad jag gör med mitt liv och vad jag vill göra av det. Förändring är oftast inte något som jag gillar direkt, men vissa förändringar är av nöden tvungna om jag inte ska jobba ihjäl mig inom en snar framtid, så därför tänker jag försöka ge mig själv lite tid då och då, för att tänka på, förbereda och genomföra vissa förändringar hos mig själv, men nu sovdags. Tjingeling.
Jippie!
Jag fick ett nytt schema häromdagen och det var det bästa jag haft någonsin. Äntligen kommer jag och barnen kunna ha samma tider varje morgon. Om jag trodde på gud skulle jag tacka honom nu, men jag tackar schemaläggaren och rektorn istället. ;)
Anledningen till att jag nu kan lägga samma starttid varje morgon är att jag för första gången sedan jag började jobba 2001 har möjlighet att gå hem tidigare flera dagar i veckan. Jag har inget alls emot att vissa dagar blir längre och andra kortare, men morgnarna blir bara katastrof om det blir olika rutiner varje dag.
Vissa dagar har jag varit helt slut redan innan jag kommit till jobbet för att morgonen inte har funkat så som den skulle. Det tar inte många sekunder innan stressen slår till, paniken stiger och adrenalinet pumpar. Och när jag blir stressad så påverkas såklart barnen och så tar det ännu längre tid innan man blir klar och efter sju sammanbrott och en bedrövelse så kommer man äntligen iväg, svettig och sen och totalt utpumpad. Det förstår vem som helst att detta inte är nån bra start på en dag.
Sovmorgon det är bra då eller? NEJ!!! Sovmorgon funkar absolut inte. Har jag sovmorgon hinner jag börja med något och då blir jag ännu senare för då glömmer man så lätt bort tiden eller så mår jag dåligt över att jag inte hinner klart det som jag påbörjat. För barnen är det detsamma. Att åka iväg tidigt fungerar absolut bäst, såväl för barnen som för mig.
Att bli avbruten är förresten en klart störande stressfaktor för mig, men eftersom jag har barn har jag övat väldigt mycket på mitt tålamod på detta. Jag törs dock inte riktigt göra det som jag tycker är allra roligast när barnen är med. Dels så går det inte så bra, dels så är det allra värst att bli avbruten när man gör något riktigt kul och dessutom så går jag så himla lätt in i mig själv när jag gör något riktigt kul och då varken hör eller ser jag särdeles mycket vad som händer runtikring, vilket vore synnerligen ansvarslöst då jag har två barn att se efter.
Mitt behov av ensamhet ligger helt klart på minus sedan några år tillbaka. Detta har gjort att jag förvandlats till något av en "nattuggla", trots att jag egentligen är en morgonmänniska. Den bästa tiden jag vet är när barnen har somnat och jag får vara helt för mig själv och tystnaden är så kompakt att den går att ta på. Jag vördar dessa stundar så mycket att jag gärna drar ut på dem alltför länge, på bekostnad av sömnbehovet förstås. Inte alls bra naturligtvis, men jag har blivit bättre på at sova ikapp emellanåt i alla fall. Vissa dagar händer det att jag går och lägger mig samtidigt som barnen och sover tio timmar utan problem.
Nej, nu är det antagligen bäst att jag avslutar det här, så att jag kan påbörja mina kvällsrutiner och komma i säng i anständig tid ikväl,l så att jag blir en trevlig mamma imorgon, när mina barn vaknar och vill ha min uppmärksamhet. Tjingeling.
Anledningen till att jag nu kan lägga samma starttid varje morgon är att jag för första gången sedan jag började jobba 2001 har möjlighet att gå hem tidigare flera dagar i veckan. Jag har inget alls emot att vissa dagar blir längre och andra kortare, men morgnarna blir bara katastrof om det blir olika rutiner varje dag.
Vissa dagar har jag varit helt slut redan innan jag kommit till jobbet för att morgonen inte har funkat så som den skulle. Det tar inte många sekunder innan stressen slår till, paniken stiger och adrenalinet pumpar. Och när jag blir stressad så påverkas såklart barnen och så tar det ännu längre tid innan man blir klar och efter sju sammanbrott och en bedrövelse så kommer man äntligen iväg, svettig och sen och totalt utpumpad. Det förstår vem som helst att detta inte är nån bra start på en dag.
Sovmorgon det är bra då eller? NEJ!!! Sovmorgon funkar absolut inte. Har jag sovmorgon hinner jag börja med något och då blir jag ännu senare för då glömmer man så lätt bort tiden eller så mår jag dåligt över att jag inte hinner klart det som jag påbörjat. För barnen är det detsamma. Att åka iväg tidigt fungerar absolut bäst, såväl för barnen som för mig.
Att bli avbruten är förresten en klart störande stressfaktor för mig, men eftersom jag har barn har jag övat väldigt mycket på mitt tålamod på detta. Jag törs dock inte riktigt göra det som jag tycker är allra roligast när barnen är med. Dels så går det inte så bra, dels så är det allra värst att bli avbruten när man gör något riktigt kul och dessutom så går jag så himla lätt in i mig själv när jag gör något riktigt kul och då varken hör eller ser jag särdeles mycket vad som händer runtikring, vilket vore synnerligen ansvarslöst då jag har två barn att se efter.
Mitt behov av ensamhet ligger helt klart på minus sedan några år tillbaka. Detta har gjort att jag förvandlats till något av en "nattuggla", trots att jag egentligen är en morgonmänniska. Den bästa tiden jag vet är när barnen har somnat och jag får vara helt för mig själv och tystnaden är så kompakt att den går att ta på. Jag vördar dessa stundar så mycket att jag gärna drar ut på dem alltför länge, på bekostnad av sömnbehovet förstås. Inte alls bra naturligtvis, men jag har blivit bättre på at sova ikapp emellanåt i alla fall. Vissa dagar händer det att jag går och lägger mig samtidigt som barnen och sover tio timmar utan problem.
Nej, nu är det antagligen bäst att jag avslutar det här, så att jag kan påbörja mina kvällsrutiner och komma i säng i anständig tid ikväl,l så att jag blir en trevlig mamma imorgon, när mina barn vaknar och vill ha min uppmärksamhet. Tjingeling.
Diagnos
Jaha så var det då äntligen klart. Idag avslutades min utredning och jag fick diagnosen aspergers syndrom, precis som väntat. Nästan ett år har det tagit från det att jag sökte remiss till utredning via vårdcentralen. I större delen av mitt snart 35-åriga liv har jag vetat att det varit något med mig som är annorlunda, men jag har inte förrän för ungefär ett år sedan vetat vad. Det känns väldigt skönt att faktiskt få en förklaring till varför jag är som jag är och på köpet har jag under resans gång lärt mig mycket om mig själv, vilket såklart alltid är givande. Rent praktiskt är det väldigt skönt att nu kunna få hjälp med bättre förutsättningar att klara av mitt arbete utan att bli utbränd på kuppen.
Det hela började med att jag och en kollega var på en föreläsning förra hösten om barn och unga med asperger, autism och ADHD. Detta för att vi som lärare bättre skulle kunna förstå och bemöta dessa elever i skolan. Snacka om aha-upplevelse! Jag insåg direkt att det var aspergers syndrom som jag hade och jag beslutade mig för att gå vidare med detta, vilket jag inte ångrar en sekund.
Nu kan jag få hjälp och stöd om jag vill och även om jag redan under årens lopp har kommit på många strategier för att klara mig fint på egen hand så känns det skönt att veta att jag har den möjligheten. Jag är en så kallad "högfungerande" aspergare, vilket innebär att jag dels har turen att vara mycket väl begåvad på vissa områden samtidigt som jag hittat strategier för att klara av att hantera mitt liv på ett välfungerande sätt trots mina svårigheter, som också finns där.
Jag lever ensam med mina två barn, arbetar heltid som lärare och har ett brett nätverk av vänner och familj som finns där när jag så önskar. Mina starkaste intressen ligger inom områdena skapande verksamhet och fysisk aktivitet och för det mesta trivs jag ypperligt med mitt liv. Stress är min största fiende och det jag kämpar mest med att undvika eftersom det är detta som gör mig så ruskigt utmattad periodvis. Noggrann struktur, minutiös planering, scheman, listor och andra förberedelser gör att min tillvaro fungerar, men jag tycker verkligen inte om plötsliga förändringar som kullkastar mina planer eller vänder upp och ner på mitt liv.
Här på bloggen tänker jag dela med mig av lite tankar kring hur det är att leva med aspergers, hur svårt det kan vara att förstå andra människor ibland och berätta lite om problem jag haft och hur jag har löst dem.
Det hela började med att jag och en kollega var på en föreläsning förra hösten om barn och unga med asperger, autism och ADHD. Detta för att vi som lärare bättre skulle kunna förstå och bemöta dessa elever i skolan. Snacka om aha-upplevelse! Jag insåg direkt att det var aspergers syndrom som jag hade och jag beslutade mig för att gå vidare med detta, vilket jag inte ångrar en sekund.
Nu kan jag få hjälp och stöd om jag vill och även om jag redan under årens lopp har kommit på många strategier för att klara mig fint på egen hand så känns det skönt att veta att jag har den möjligheten. Jag är en så kallad "högfungerande" aspergare, vilket innebär att jag dels har turen att vara mycket väl begåvad på vissa områden samtidigt som jag hittat strategier för att klara av att hantera mitt liv på ett välfungerande sätt trots mina svårigheter, som också finns där.
Jag lever ensam med mina två barn, arbetar heltid som lärare och har ett brett nätverk av vänner och familj som finns där när jag så önskar. Mina starkaste intressen ligger inom områdena skapande verksamhet och fysisk aktivitet och för det mesta trivs jag ypperligt med mitt liv. Stress är min största fiende och det jag kämpar mest med att undvika eftersom det är detta som gör mig så ruskigt utmattad periodvis. Noggrann struktur, minutiös planering, scheman, listor och andra förberedelser gör att min tillvaro fungerar, men jag tycker verkligen inte om plötsliga förändringar som kullkastar mina planer eller vänder upp och ner på mitt liv.
Här på bloggen tänker jag dela med mig av lite tankar kring hur det är att leva med aspergers, hur svårt det kan vara att förstå andra människor ibland och berätta lite om problem jag haft och hur jag har löst dem.
