RÄDSLA FÖR NÄRHET
Blotta tanken på att jag skulle träffa någon skrämmer mer eller mindre livet ur mig. Har i och för sig alltid haft lite svårt för närhet, men inte så mycket som nu. Att jag har en historia av att "lyckas" välja riktiga nitlotter och tidigare blivit alltifrån lurad, utnyttjad, bedragen och till och med misshandlad gör ju inte det hela lättare precis. Dessutom har jag alltid haft svårt för fysisk närhet, vilket såklart inte gör mig till den ideala partnern direkt. Om någon tar i mig utan att jag är med på det så spänner sig varenda muskel i hela kroppen på ett ögonblick. Inte helt praktiskt om jag får säga det själv.
Antagligen är jag väl inte redo för att träffa någon, men det vore ju dumt att inte ens prova om någon vänlig själ skulle ge mig chansen. Har varit ensam i drygt fyra år nu och har faktiskt egentligen inget direkt behov av att träffa någon. Jag trivs alldeles utmärkt med att vara själv, men det är en kille som är intresserad och som brukar smsa mig då och då.
Jag blir alltid glad när han hör av sig, men så fort han antyder något om att träffas så svarar jag undanglidande eller avvisar hans förslag. Egentligen är det väl rätt dumt. Jag menar. Man kan ju träffas och ta en fika. Man behöver ju inte göra mer än så, men ändå är det det som jag är rädd för. Att det ska bli mer. Rädd att han ska komma för nära. Nä. Jag är inte redo. Eller så är han inte rätt person. Eller bådadera. Om jag verkligen vill något så brukar motivationen övervinna mina svårigheter oavsett vad det gäller.
Jag älskar mina barn, min mamma och min bror och det är väl ungefär så mycket som jag klarar av för tillfället. Jag jobbar på att älska mig själv och jag har kommit så långt som att tycka att jag faktiskt duger rätt så bra som jag är. Alltid något. Om det blir nåt mer? Tja det får väl tiden utvisa.
Antagligen är jag väl inte redo för att träffa någon, men det vore ju dumt att inte ens prova om någon vänlig själ skulle ge mig chansen. Har varit ensam i drygt fyra år nu och har faktiskt egentligen inget direkt behov av att träffa någon. Jag trivs alldeles utmärkt med att vara själv, men det är en kille som är intresserad och som brukar smsa mig då och då.
Jag blir alltid glad när han hör av sig, men så fort han antyder något om att träffas så svarar jag undanglidande eller avvisar hans förslag. Egentligen är det väl rätt dumt. Jag menar. Man kan ju träffas och ta en fika. Man behöver ju inte göra mer än så, men ändå är det det som jag är rädd för. Att det ska bli mer. Rädd att han ska komma för nära. Nä. Jag är inte redo. Eller så är han inte rätt person. Eller bådadera. Om jag verkligen vill något så brukar motivationen övervinna mina svårigheter oavsett vad det gäller.
Jag älskar mina barn, min mamma och min bror och det är väl ungefär så mycket som jag klarar av för tillfället. Jag jobbar på att älska mig själv och jag har kommit så långt som att tycka att jag faktiskt duger rätt så bra som jag är. Alltid något. Om det blir nåt mer? Tja det får väl tiden utvisa.
Kommentarer
Trackback
