aspergersojag

Åh vad skönt det är när man kan andas ut och slappna av och känner hur stressen rinner av en och flyter iväg. Så känns det idag. I förmiddags tog jag med barnen och gick till skolan och jobbade undan lite. Två timmar effektivt arbete och vilken skillnad!

Det händer inte så ofta att jag tar med barnen till skolan, men det fungerar jättebra. Det kallas muta. Hehe. Jag vill inte att mina barn ska spela dator så mycket. Jag tycker det är bättre att de leker med annat som är mer utvecklande, vilket de de också gör för det mesta, men de vill ju gärna spela och deras kompisar sitter mycket mer vid den förbannade dumburken (vid vilken jag också sitter just nu, men det var inte det vi skulle tala om...) än vad mina barn får göra.

Hursomhelst. Hemma får de bara spela i undantagsfall, kanske en gång i månaden eller så och jag har bara en dator, en minilaptop med 9-tums skärm. Inte helt idealiskt för ändamålet, som ni nog förstår. När de får följa med mig till skolan får de dock sitta vid varsin dator med normal skärm (kan vara 17 tum, osäker) och spela. Så ni kan tro att det är populärt att gå till mammas skola. Vi gör det dock icke oftare än nöden kräver. Visst, vi skulle kunna gå varje helg. Jag menar; det finns ju alltid jobb att göra, men även om jag gillar mitt jobb, så vill jag inte tillbringa all min tid där. Någon måtta får det ju lov att vara.

Dagens besök var dock väldigt välgörande. Bättre än spa eller massage till och med, för i och med dagens prestation släppte det tunga oket av stress orsakat av ogjort arbete samlat på hög. Sedan kunde helgfriden infinna sig. Det är nästan så att fan blir religiös, men bara nästan. Natti natt.

Jag vill ha lov nu, inte om fyra veckor. Ja ja, jag vet. Jag har tolv veckor ledigt per år, så jag borde inte klaga, men när jag jobbar så jobbar jag minst 45 timmar i veckan. Om man slår ut det på 40-timmars veckor så har jag sju veckor ledigt. Och med all obetald övertid blir det ännu mindre...

Just nu går jag in i den jobbigaste delen av terminen. Från och med nu till mitten av november är det sjukt mycket att göra. Skriva omdömen inför utvecklingssamtal, rätta prov och inlämningsuppgifter, samt ha utvecklingssamtal och föräldramöte. ARRRRGH! Jag är redan trött. Vill inte bli tröttare. Vill ha fritid och avkoppling. Vill rita, måla, skriva och läsa.

Suck. Fast det är väl bara att ladda, tuta och köra och hoppas att jag inte däckar i influensa eller nåt annat otrevligt när höstlovet kommer. Andas djupt och lugnt. Slappna av och vara tokeffektiv utan stress. Lycka till...

På grund av kaoset på jobbet var jag minst sagt utmattad när fredagen kom och har därför ägnat mer än halva helgen åt att återhämta mig. Vill verkligen inte bränna ut mig fullständigt, då det vore totalkatastrof för både mig och barnen eftersom jag lever ensam med dem.

Både i fredags och i lördags somnade jag samtidigt med barnen. Sov 10 timmar natten till lördag och 11 timmar natten till söndag. I lördags var jag så trött att det enda jag lyckades uträtta var att åka och handla mat och det sedvanliga lördagsgodiset med barnen förstås. Jag lyckades också läsa ut en isländsk deckare som var väldigt trevligt tidsfördriv, medan barnen lekte snällt, åt godis och såg på film.

Idag kände jag mig äntligen pigg igen och har städat hela huset, vilket jag alltid gör på söndagförmiddagar, och varit på badhuset, vilket jag alltid försöker hinna med varje helg, ibland blir det på lördagen och ibland på söndagen, beroende på energinivå och övriga inplanerade aktiviteter.

Hoppas verkligen på att kommande vecka blir mycket lugnare, så att jag inte är lika trött nästa helg.

Just nu är jag verkligen inne i en period av skaparlust. Jag tecknar och tecknar, helst varje dag om jag har möjlighet och har en massa idéer på målningar och syprojekt, som jag hoppas få möjlighet att förverkliga inom kort. Men tiden, eller rättare sagt bristen på tid för dylika aktiviteter, är verkligen ett problem. SUCK! 

Tänk ändå om jag kunde få göra precis vad jag ville med min tid. Kanske har jag inte valt rätt yrke ändå. Kanske är det något annat som jag borde syssla med. Men jag gillar ju också mitt läraryrke, men stressen plågar mig något så djävelusiskt. Att vara "fri" konstnär skulle jag dock inte överleva särskilt länge heller, så det är inget alternativ. Att inte ha en fast inkomst skulle stressa mig ännu mer, än lite kaos på skolan eller struliga elever.

Alla yrken har sina för- och nackdelar. Det är ju ändå bra att jag har stimulerande hobbies på min fritid även om denna tid är försvinnande liten för tillfället. Jag får fortsätta jobba på årets mål: Att jobba så lite som möjligt och koppla av så mycket som möjligt."

Du kanske tycker att jag verkar lat med det mottot? Men så är det verkligen inte. Detta är en ren överlevnadsstrategi för att inte gå in i den berömda väggen fullständigt. Har varit väldigt nära alltför många gånger. Dessutom är jag en hopplös arbetsnarkoman och har svårt att koppla av och stressa ner. Men som sagt. Jag jobbar på det. :P

Blotta tanken på att jag skulle träffa någon skrämmer mer eller mindre livet ur mig. Har i och för sig alltid haft lite svårt för närhet, men inte så mycket som nu. Att jag har en historia av att "lyckas" välja riktiga nitlotter och tidigare blivit alltifrån lurad, utnyttjad, bedragen och till och med misshandlad gör ju inte det hela lättare precis. Dessutom har jag alltid haft svårt för fysisk närhet, vilket såklart inte gör mig till den ideala partnern direkt. Om någon tar i mig utan att jag är med på det så spänner sig varenda muskel i hela kroppen på ett ögonblick. Inte helt praktiskt om jag får säga det själv.
 
Antagligen är jag väl inte redo för att träffa någon, men det vore ju dumt att inte ens prova om någon vänlig själ skulle ge mig chansen. Har varit ensam i drygt fyra år nu och har faktiskt egentligen inget direkt behov av  att träffa någon. Jag trivs alldeles utmärkt med att vara själv, men det är en kille som är intresserad och som brukar smsa mig då och då.

Jag blir alltid glad när han hör av sig, men så fort han antyder något om att träffas så svarar jag undanglidande eller avvisar hans förslag. Egentligen är det väl rätt dumt. Jag menar. Man kan ju träffas och ta en fika. Man behöver ju inte göra mer än så, men ändå är det det som jag är rädd för. Att det ska bli mer. Rädd att han ska komma för nära. Nä. Jag är inte redo. Eller så är han inte rätt person. Eller bådadera. Om jag verkligen vill något så brukar motivationen övervinna mina svårigheter oavsett vad det gäller.

Jag älskar mina barn, min mamma och min bror och det är väl ungefär så mycket som jag klarar av för tillfället. Jag jobbar på att älska mig själv och jag har kommit så långt som att tycka att jag faktiskt duger rätt så bra som jag är. Alltid något. Om det blir nåt mer? Tja det får väl tiden utvisa.

Det har varit ganska kaosartat på jobbet under en ganska lång period nu, under flera år faktiskt, vilket naturligtvis inte gynnar mig precis. Jag känner ofta att stressnivån är farligt hög när det finns så många trådar som hänger löst och så många frågetecken. Att det ska vara så svårt att ha en tydlig struktur och lite framförhållning på skolan. Det är faktiskt riktigt katastrofalt inte bara för mig utan även för flera av mina kollegor och inte minst för eleverna.

I nästa vecka ska vi till exempel ha två temadagar med schemabrytande aktiviteter, men vi vet ännu inte helt klart vilka förutsättningar vi har att förhålla oss till, vi vet heller inte när vi kommer få svar på detta eller om arbetslagen helt enkelt får lösa det lite lätt panikartat dagarna innan som det blivit flera gånger förut. Oroliga elever kan vi inte lugna eftersom vi inte kan svara på deras frågor... Jag känner verkligen att jag inte kan göra ett riktigt bra jobb när jag inte ens vet vad jag förväntas att göra eller hur. Det kan ju vara jättekul med aktivitetsdagar, under förutsättning att vi alla vet vad som gäller, vad som ska göras, när och hur.

Just nu känns det som om det skulle vara lugnast om jag bara fick ha vanliga lektioner och arbeta med min planering i lugn och ro, men men jag lär väl rätta in mig i ledet och hjälpa till så gott jag kan även om jag får magsår på kuppen. Håller tummarna för att ett mirakel ska ske på skolan. Drömma går ju... natti natt.

Modevärlden är verkligen galen tycker jag. Jag har alltid haft lite egen stil. Det är klart att man påverkas en del av det utbud som finns, när man ska handla kläder, men jag väljer oftast bort det mest trendiga och extrema som vanligtvis är omodernt innan jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag har heller aldrig varit mycket för att gå i affärer bara för att titta. Kan jag slippa så går jag inte i affärer alls utan handlar via nätet istället.

Jag har en hel del kläder från H&M och Ellos/josefsons till exempel, men vaddå kanske du tänker. Det är ju verkligen mainstream och inget eget direkt. Saken är den att jag när jag handlar kläder därifrån så köper jag i princip bara basplagg, enfärgade tröjor, linnen och tights osv plus enstaka roliga plagg eller annat som passar min stil. Resten syr jag gärna själv för då får jag det precis som jag vill ha det, alternativt köper det på någon rolig alternativ affär i Stockholm om jag har vägarna förbi där eller på någon marknad eller kanske på någon festival.

Jag är en sådan som när jag hittar något som jag gillar, då har jag det tills det faller i bitar och ej går att använda mer. Jag har till exempel ett par favoritbyxor som jag sydde för snart 10 år sedan som jag fortfarande älskar och peppar peppar, än håller de ihop också. Jag har svårt att skiljas från saker jag tycker om överhuvudtaget. Det gäller inte bara kläder. Därför har jag så svårt att förstå mig på människor som mer eller mindre byter ut sin garderob så fort det kommer något nytt. Själv kan jag gråta när mina favoritskor måste gå hädan och gå i graven på soptippen.

Modehetsen som råder i vårt samhälle lär förmodligen bidra rätt rejält till att vår jord kommer gå under på grund av föroreningar, resursslöseri och utarmning av tredje världen. Miljömässigt är också hela modekarusellen ett megafiasko.

Eftersom jag liksom håller stilen oavsett vad modevärlden säger så är jag ibland djävligt ute och ibland lite halvinne, beroende på hur modet ser ut för tillfället. Faktum är väl att jag aldrig varit mer inne än jag är nu, på ett alternativt sätt så att säga. Så hur ska man då beskriva min stil egentligen. Tja. Jag är en rocktjej kan man säga. Med lite sportiga inslag och lite egna påhitt. Grunden i min stil är väl fashioncore, eller emostilen om man så vill. Jag gillar tighta kläder, mycket svart, en del cerise, lila och lite vitt och rött, korta kjolar, tighta jeans eller utsvängda, huvtröjor, gympaskor och palestinasjal.

Jaha men sådana går det ju tjugo på dussinet när man kollar in ungdomar kanske du tycker. Jovisst, den stilen är rätt inne bland de alternativa ungdomarna och jag smälter ibland in lite väl mycket bland eleverna på skolan, men saken är den att jag har ju haft samma stil mer eller mindre i snart två decennier och det var långt innan någon hade någon som helst aning om vad emo var över huvud taget. På den tiden tillhörde jag syntharna. Gick också under benämningen svartrockare för att jag hade extremt mycket svart och sjuttiotalsflummare för mina hemsydda utsvängda jeans. Och jag snackar inte bootcut nu, utan rejält utsvängda byxor ifall du undrar.

Summa summarum. Jag gillar verkligen kläder, om de är mjuka sköna och snygga, men jag gillar verkligen inte modehysterin. Kan inte alls identifiera mig med den extremt opersonliga ytlighet som präglas av mottona "slit och släng" och "mycket vill ha mer". Jag kan inte heller känna igen mig själv i de extremt feminina, blonda översminkade tjejer som med stilettklackar och handväskan i högsta hugg ska övertyga mig att bli en av dem. Handväska förresten. Ge mig fotboja lika gärna. Vad är det för djävla påhitt? Nej tack! Hellre dör jag än använder handväska. Okej kanske jag överdrev en aning, men bara lite. Jag fick en handväska i julklapp av min farmor när jag var tretton. Jag började gråta för jag trodde att jag var tvungen att använda den. HAHA. Idag kan jag skratta åt det, men då var jag verkligen knäckt. Jag såg livet passera revy när jag öppnade paketet. Helt klart en av de värsta jularna hittills i mitt liv. Tjingeling

Idag har jag och barnen varit ute i skogen med goda vänner och plockat lingon och kantareller. Att plocka dem är väl en sak, att äta dem är något som jag verkligen gillar, men att rensa dem, det är verkligen inte min grej. När jag stod där vid diskbänken och plågades med rensningen insåg jag att det faktiskt var första gången i mitt liv som jag rensade lingon. Plockat har jag gjort många gånger, men oftast har jag gjort det med mamma och jag har sluppit själva rensningsbiten. Idag kom jag dock inte undan.

Jag tycker att det är så djävla äckligt att rensa bär. När jag plockar blåbär så plockar jag alltid rent direkt, ett och ett, så jag ska slippa rensa dem sedan. Det tar väldigt lång tid förstås, men det är det värt. Efter dagens rensande av fyra liter lingon så har jag kommit fram till att jag hellre gör detsamma när jag plockar lingon nästa gång. När man plockar med plockare som jag gjorde idag får man ju med sig halva skogen hem med allt vad det innebär.

För det första så gillar jag ju inte att kladda ner mig över huvud taget och när man står och plockar med lingon och skräp så blir det ju onekligen kladdigt. För det andra så händer det ju att otäcka små kryp kommer med hem och jag HATAR verkligen insekter. Jag har ändå kommit så långt att jag kan acceptera att de finns utomhus, men när jag ser något flyga, krypa eller kräla inne i mitt hem så kryper det i hela kroppen och stressnivån ökar snabbt till oanade höjder. Jag får också en våldsamt mordisk inställning och dödar glatt allt levande som råkat hamnat fel, dock ej med mina egna fingrar. En bit papper, en kniv eller något annat tillhygge är att föredra. Detsamma gäller om en spindel eller myra har förirrat sig in till oss. Barnen brukar ibland säga att jag ska ta ut dem utan att skada dem, men jag lyckas alltid mosa dem, till min egen stora glädje dessvärre.

Som barn var jag mer eller mindre skräckslagen inför alla typer av insekter även utomhus, vilket såklart ställde till en hel del problem, särskilt då familjen sommartid envisades med att intaga så många måltider som möjligt utomhus. Vi hade en möbelgrupp på baksidan invid en häck som användes flitigt för detta ändamål, till mitt stora förtret. Jag kallade den bikupan. Det slutade oftast med att jag skrek hysteriskt, fick panik och åt själv inomhus, medan resten av familjen åtnjöt sin måltid i lugn och ro utomhus. Än idag äter jag ytterst sällan utomhus och mina utemöbler, av billigast möjliga sort från Jysk i vit plast, är i stort sett obegagnade.

Såhär i efterhand, nu när jag rensat lingonen, känner jg mig faktiskt riktigt stolt över min prestation. Det måste verkligen ge duktigt många vuxenpoäng att rensa både lingon och svamp i över en timme. Jag känner mig som en riktigt duktig flicka. :) Tjingeling!

Den här dagen började såå bra och hade alla förutsättningar att bli en kanondag, men men några katastrofer senare sitter man här med en hög med arbete som aldrig hann göras, trött och med nackvärk och magont som vanligt. Suck. Allt gick inte åt skogen i alla fall, men jag kanske ska ta det hela från början.

Torsdagar är min lugnaste dag enligt schemat och således har jag lagt in min motionstimme direkt på morgonen. Sagt och gjort. Efter att ha lämnat barnen på förskolan och fritids så snörade jag på mig joggingskorna slog på skön musik i mp3n och gick iväg ut på min favoritslinga i skogen. Jag var lite tung i kroppen så jag inledde med att gå 4 km i rask takt. Därefter joggade jag lätt i 6 km och det var jätteskönt. Jag riktigt kände hur stressen rann av mig längs vägen.

Efter en dusch och lite fruktsallad var jag redo för dagens långa lista på "måste-fixa"-saker. Jag hann med tre av sju saker innan det körde ihop sig totalt. Blir väl antagligen till att jobba hemma i helgen, men jag behöver ju vila också. MORR! Hur som helst. Jag jobbar ju med tonåringar och det vet ju alla vilken bergodalbana det kan vara. Några tjejer som jag har ansvar för i min klass hade blivit osams och en av dem var ledsen så då fick jag försöka reda ut tjejbråk. INTE min starka sida direkt kan ni nog förstå. Jag menar. Jag med min diagnos har ju bevisat svårt för social interaktion. Jag tror att jag löste det hyfsat bra ändå, men oj vad trött jag blev. Jisses vad det tar kraft att reda i konflikter. Tonårsbrudar med konflikter = stora energitjuvar!

Totalt sett med samtal hit och dit tog det nästan två timmar i anspråk och som om detta inte var nog så hörde mina barns far av sig och ville diskutera umgänget med barnen. Grattis! Högsta vinsten igen...not! Mitt ex = en av de största energitjuvarna världen skådat, enligt min inte helt opartiska åsikt. :P 

Därefter var jag så låg att jag skulle ha vunnit vilken djävla limbotävling som helst.

Dessutom bröt min trötta son ihop när vi väl kommit hem och skulle mysa lite i soffan innan läggdags och jag inte kunde hitta hans favoritfilm. Jag letade nästan en hel timme, men den var som bortblåst. Till slut gav han med sig och accepterade en annan film under förutsättning att jag lovade att leta vidare imorgon. SUCK. Vi har flera hundra videofilmer. Det kommer förmodligen ta halva helgen att hitta den. Funderar allvarligt på att köpa filmeländet på dvd istället så jag slipper leta. Då skulle jag kunna lägga energi på att njuta av mina lediga dagar och mina goa barn istället. Hoppas den finns att köpa. Det vore helt klart värt! Tjingeling.

Idag var vi med våra elever på en teater, som berörde mig väldigt starkt. Den handlade om hur det är att leva med funktionshinder av olika slag. Om utanförskap, ensamhet och missförstånd gällande funktionshinder och om hur det är att vara barn och gå i vanlig klass med barn utan funktionshinder. Jag kunde känna igen mig själv i vissa delar även om det inte var någon karaktär som hade precis de svårigheter som jag har, så var det ändå vissa saker som jag kände igen från min egen skoltid. Jag hade ju inte fått min diagnos när jag gick i skolan och därför fanns det heller ingen förståelse för att upplevde vissa saker som svåra eller jobbiga.

Efter teatern var jag helt slut. Det var så mycket som jag förträngt från min egen skoltid som kom upp till ytan. Men naturligtvis var jag tvungen att ha lektioner som vanligt i alla fall efter lunch, så när jag väl fick gå hem var jag så trött att jag bara ville gå hem och lägga mig. Ont i huvudet hade jag också, så ikväll blir det definitivt att gå och lägga sig tidigt som gäller, så jag orkar gå upp imorgon.

Idrotten var riktigt jobbig när jag gick i skolan och lagspel var allra värst såklart. Eftersom jag har svårt att samspela med andra och svårt att läsa spelet så var jag mest i vägen när vi spelade bollspel. Jag minns att jag blev ruggigt stressad och ångestfylld då. Inte blev det bättre av att jag hade usla idrottslärare som aldrig förstod problemet och som dessutom föredrog bollspel framför alla andra aktiviteter som man kunde utföra på egen hand. Min stora brist på snabbhet gjorde naturligtvis inte saken bättre och jag var väl aldrig så lycklig som när jag slutade gymnasiet och insåg att jag aldrig mer behövde delta i liknande övningar. Min strategi var alltid att springa och försöka vara så aktiv som möjligt, men samtidigt hålla mig ur vägen så mycket som möjligt. Jag blev rätt bra på det och eftersom jag var bra på sådana aktiviteter som löpning, redskapgymnastik och simning så fick jag rätt bra betyg i idrott i alla fall, trots mina brister i lagspel.

Överhuvudtaget var tonårstiden ett djävla mörker av ensamhet. Jag har visserligen alltid trivts med att vara ensam, men i tonåren var det tungt, för då ville man ju vara som alla andra och att då inte fatta alls vad de andra snackade om eller hur man skulle vara det var ju skitjobbigt. Jag vara så sen med allt så jag var aldrig på samma nivå som de andra. När tjejkompisarna i sjuan hängde på stan och spanade på killar, tjuvrökte och tog sin första fylla satt jag fortfarande hemma och byggde lego och sydde dockkläder. När jag blev kysst första gången när jag var 16 tyckte jag att det var skitäckligt och då satt mina jämnåriga klasskamrater och diskuterade olika preventivmedel, vilket jag såklart inte fattade ett jota av.

I klassrummet var jag en av de bästa, men i korridoren var jag den tysta observatören som upplevde mig själv som ett ufo som hamnat på fel planet. Som tur är har jag ändå haft väldigt lätt för mig så för varje år lär jag mig mer och mer om hur jag förväntas vara och bete mig, så för varje år som går blir jag nog mer och mer "normal", eller uppfattas som så i alla fall. Tack och lov att jag begåvats med en intelligens över det normala!

Hur som helst så har jag helt klart konstaterat att det är grym fördel att vara vuxen jämfört med att vara barn. Jag kan ju faktiskt välja bort en hel del som inte passar mig. Jag har intressevänner, som jag själv väljer när jag vill träffa. Jag arbetar med mina intressen och jag slipper skolidrotten. Tack och lov. Tjingeling.